F Ö R I N T E L S E N
Överlevare berättar..
Att man aldrig kommer hitta ord som kan beskriva det som upplevts under dessa förhållanden kan vi slå fast med säkerhet. Vi kan dock genom berättelser från överlevare och berättelser som lever kvar få en skärva av den bittra sanningen som är realiteten av Förintelsen. För att läsa om några av dessa människoöden tryck på namnen nedan.
Jag har läst om överlevandes historier och nu ska jag reflektera över det jag har läst.
Det jag har läst har verkligen fängslat mig, för detta är nog det värsta jag någonsin har läst.Jag fängslades mest vid en man som hette Abraham han överlevde ett flertal förintelseläger. Om jag hade varit med i detta kriget och varit jude hade jag aldrig klarat det som dessa klarade eller jag tror i alla fall inte det.Jag hade nog fått panik och inte vetat var jag skulle tagit vägen. Det som hade varit jobbigast hade nog varit den förändrade livsstilen men det som hade varit värst hade varit att jag inte skulle vetat om jag skulle överleva till dagen efter eller inte veta om min familj ska eller om jag ens ska få se dem igen. Det hade också varit jobbigt att inte få veta vad som kommer att hända. Jag tycker dem som har överlevt detta hemska kriget är riktiga hjältar och väldigt starka.
Jag har läst om en man, Jovan Rajs, som fördes till ett koncentrationsläger när han var 8 år. Han var den enda i familjen som fördes dit för hans familj hade redan dödats. Hur klarar man sig som 8 åring utan familj? När jag själv gnäller bara jag är förkyld, lite småhungrig eller när min värld rasar för jag inte får den snyggaste väskan. Jovan fick ta sig igenom sin familjs död själv när han dessutom befann sig på ett koncentrationsläger med en massa plikter och utan mat.
Jag fick höra från en person för inte så länge sedan om hur kvinnor slets ifrån sina barn. Det är sådana historier som får mig och undra hur en människa kan vara så hållbar. Vad fick kvinnorna att vilja fortsätta efter en sådan tragedi? jag vågar inte ens föreställa mig hur de mådde och vad de gått igenom.
Hur går man vidare efter att ha upplevt ett koncentrationsläger? Går man runt med frågor om varför just man själv överlevde eller försöker man glömma allt? Jag personligen tror inte jag skulle kunnat prata om det och helst skulle vilja glömma allt. De som verkligen pratar om det inför skolor och större folkgrupper tycker jag borde klassas som hjältar. För utan dessa hjältar vad hade vi egentligen kunnat veta med säkerhet om förintelsen.
Jag har lyssnat på en väldigt gripande historia som berättades av Jakob Ringart, Jakob berättar om hur det var att leva under förintelsen och om att faktiskt överleva den. Jakob berättade väldigt utförligt om alltig som han varit med om, från början till slut. Bara av att höra dem första meningarna utav hans historia gav mig gåshud och tårar i ögonen, och denna hemska berättelse hade bara börjat.
När Jakob berättade om när han hoppade av tåget som tagit honom och så många andra till Auschwitz så började jag gråta, jag kunde föreställa mig hur det var att stå där, helt ovetande om vad som skulle hända. När han sen berättade att han var tvungen att skiljas ifrån sin mamma så kom jag att tänka på hur jag känner när jag ska vara borta ifrån min mamma i några dagar, och den tryggheten som saknas när hon inte är med mig. När jag ska vara borta ifrån min mamma så vet ju jag i alla fall vart hon finns och hur jag kan nå henne om det skulle behövas, men det visste inte Jakob, han visste inte vart hon blev förd eller vad hon skulle göra där, han visste inte ens om han skulle få se henne igen. Bara det hade tagit knäcken på mig, att vara ifrån min mamma utan att veta hur hon hade det eller var hon befann sig.
Jakob berättade sin historia med en enorm styrka, en styrka som jag tror han fått när han gått igenom allt detta. Hade det varit jag som varit den som överlevt förintelsen så hade jag varit så otroligt tacksam, jag skulle tagit vara på det jag gått igenom och sett det som en andra chans i livet, levt varje dag som en hjälte då nazisterna faktiskt inte klarade att ta kol på mig, precis såhär tror jag också att Jakob kände och kanske fortfarande känner om han fortfarande lever idag. Jakob sa att han trodde att han överlevde för att han föra detta vidare, han skulle vara en av dem som skulle berätta sanningen för omvärlden, han var ett vittne helt enkelt, ett levande bevis.
- Julia
Reflektion
Amanda, Fredrik och Oliver